Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar : så läker du efter en uppväxt med avvisande eller självupptagna föräldrar
I Recovering from emotionally immature parents. Practical tools to establish boundaries & reclaim your emotional autonomy (2019), som även finns översatt till svenska, ger psykologen Lindsay C. Gibson en detaljerad beskrivning av vad som kännetecknar känslomässigt omogna personer (EIP) och deras beteendemönster och förhållningssätt till omgivningen. Hon beskriver även hur barn/vuxna barn påverkas av att växa upp med föräldrar som är känslomässigt omogna. Hon ger praktiska verktyg för att stärka sitt inre jag, sätta gränser och etablera känslomässig autonomi.
EIP kännetecknas av en känslomässigt osammanhållen (ambivalent) personlighet
Att växa upp med föräldrar som kan beskrivas som känslomässigt omogna, eller EIP, kan vara förvirrande och påverka en person känslomässigt och relationsmässigt även i vuxen ålder.
Känslomässigt omogna personer kännetecknas bland annat av:
- hastiga skiftningar i åsikter och ställningstaganden och samtidigt oflexibilitet,
- känslighet för andras kritik,
- oförmåga att hantera frustration,
- avfärdar/ogiltigförklarar ofta andras känslomässiga upplevelser och reaktioner,
- låg kognitiv empatisk förmåga (med tillhörande reaktionsmönster) och
- närhet till avundsjuka (även gentemot sina egna barn/vuxna barn).
EIP är vuxna men känslomässigt beter de sig som små barn, är oerhört känsliga för kritik och tolkar lätt (ofta felaktigt) andras kommentarer som kritik. Konsekvensen blir att barn till EIP “tassar på tå” för att inte riskera såra eller “kritisera” dem.
Lindsay C. Gibson beskriver EIP’s oflexibla och samtidigt ambivalenta och känslomässigt fragmenterade personlighet så här:
“EI parents have a poorly integrated personality structure that leaves them emotionally fragmented and compartmentalized, resulting in very contradictory, inconsistent behaviour.It’s hard to have a close adult relationship with them because, like children, they are more an amalgam of reactive moods rather than consistent, integrated personality. /…/ [T]hey don’t seem to have developed the cohesive sense of self that could give them inner stability and security” (sid. 53).
EIP påför ofta skuld och skam på personer i omgivningen
EIP påför skuld och skam på sina närstående när det känner “fel saker”, till exempel sorg, ilska, frustration, osäkerhet eller uppgivenhet. Barn till EIP riskerar kortfattat att ta på sig föräldrarnas känslomässiga ansvar genom att justera sig till föräldern och bli den känslomässigt vuxna i relationen. Det leder till en upplevelse av att inte vara i kontakt med sina egna behov, önskningar och känslor. Vad vill, känner och önskar egentligen jag i situation X eller i livet i stort? Vad är OK och inte, var går mina gränser?
Vuxna barn till omogna föräldrar finner sig ofta i situationer där de blir andras terapeuter, där de låter andra köra över deras behov och önskemål och där de inte får utrymme att hävda sina egna behov och önskemål. Men kanske vet de heller inte hur, när eller ens om de ska göra det, eftersom de aldrig fått lära sig innebörden av att identifiera känslor, tillåta känslor, känslomässig reglering och känslomässiga gränser.
Erfarenheterna påminner om att växa upp med en narcissistisk förälder och det finns vissa överlappande personlighetsdrag mellan EIP och narcissister.
Var observant på offerrollen
En situation som vuxna barn till EIP kan riskera att halka ner (och fastna), tänker jag, är i offerkofta-rollen. Erfarenheterna kan leda till en tycka-synd-om-sig-själv-situation, som det är viktigt att inte fastna i. Välkomna, känn och acceptera alla känslor (av sorg, ilska, frustration, besvikelse, förakt eller vad som än dyker upp), och sök gärna professionellt stöd men fastna inte genom ältande, dömande eller genom att kopiera EIP’s eller andra destruktiva beteendemönster, som bara leder dig allt längre bort från autentiska, djupa, ömsesidiga relationer och glädje.
Som vuxet barn till EIP behöver du se och inse att du är just vuxen, och, till skillnad från EIP, kan stärka ditt inre jag, din förmåga att identifiera och acceptera dina känslor och ta ansvar för dina beteenden gentemot dig själv och andra!
Att som vuxet barn till EIP utveckla känslomässig autonomi och stärka sitt “inre jag”
I den andra delen av boken beskriver Lindsay C. Gibson hur du kan nå känslomässig autonomi och frihet. För EIP handlar allt om hur viktiga, respekterade och i kontroll de själva känner sig. EIP ser därför känslo- och tankemässig autonomi som ett svek. EIP bär med sig fasta uppfattningar om vilka tankar, idéer och känslor som är acceptabla, respektive förbjudna: “Hur vågar du tänka/säga så!?”, “gråt inte!” etc. För barn till EIP kan det vara svårt att veta vad som är ens egna känslor och uppfattningar.
Att bli känslomässigt hel handlar därför mycket om att stärka det egna jaget och identifiera vilka känslor och behov som är ens egna och öva på att hävda dem.
Det handlar om att:
- vårda relationen med dig själv,
- öva på “mental clearing” – skapa utrymme för ditt eget sinne,
- uppdatera synen på dig själv.
Några kom-ihåg för att stärka sitt inre jag (kortfattat):
- identifiera vilka som är dina egna känslor, tankar, önskningar,
- uppmärksamma emotioner som triggar dig,
- lyssna in dig själv (din intuition),
- Identifiera vilka känslor och tankar du tenderar att avfärda (– är det din egen eller EIP:s röst som guidar dig?),
- uppmärksamma och exponera självkritik – den kan härstamma från EIP, och omformulera så att din inre röst blir konstruktiv och stöttande,
- uppmärksamma fysiska och känslomässiga sensationer,
- komma ihåg att tankar bara är tankar – förbjudna tankar existerar inte.
Verktyg för att kommunicera med EIP och bygga en mer autentisk relation
Slutligen får läsaren även verktyg för hur man konkret kan interagera med EIP utan att dras in i deras återkommande känslo- och relationsmässiga mönster. Det gäller till exempel att vara rak och enkel i sin kommunikation, inte prata om alltför komplexa saker eller flera saker på en och samma gång och att släppa tanken på att EIP ska kunna förändras och uppnå känslomässig mognad, till exempel ta ansvar för sina ageranden.
Det handlar också mycket om att inte “spela med” och inte heller konfrontera eller ifrågasätta. Det handlar i stället om kort och tydlig (clear, intimate) kommunikation. Den typen av kommunikation är inte konfrontativ utan neutral. Den handlar inte om att försöka förändra dem, utan om att, neutralt, förmedla hur deras beteenden påverkar dig.
Genom att vara transparent och kommunicera ditt egna perspektiv tydligt, öppnar du för dem att också kunna göra detsamma. Genom att öva på att kommunicera med EIP på detta tydliga men samtidigt icke konfrontativa sätt, har relationen potential att förbättras och bli mer autentisk.
Utöver en mycket träffsäker beskrivning av att vara närstående till EIP, som nog många kan känna igen sig i, får läsaren även tydligt beskrivna verktyg för att ta sig ur destruktiva relationsmönster som härstammar från att ha växt upp med EIP, stärka sitt inre jag och utveckla en bättre fungerande relation till närstående EIP.
